FISKAFÄNGE
Det var inte många år efter att kriget tog slut och han var i övre tonåren när han en eftermiddag kom med Waxholmsbåten till Laggarsvik. På ryggen hade han en ryggsäck med ett par extra Lovikkavantar, en varm tröja och ett ombyte, två stångkorvar inslagen i tidningspapper, en burk ärtsoppa och en burk med inlagd betesmört.
Från bryggan kämpade han sig uppför den långa backen i Laggarsvik, där snön låg djup och lös som mjöl, men under ytan lurade blankis — upptrampad av hästhovar och otaliga fötter under vinterns gång. Varje steg var en kamp, benen värkte. Han visste vägen väl — men det gjorde den inte lättare. Först när han nådde toppen, där vägen planade ut och började luta svagt ner mot trädgårdsmästeriet, kunde han pusta ut. Han svängde in på den smala vägen som ledde mot den snödränkta Storängen, genom den frostbitna Björkbacken och ut på Västergårdens vindpinade vall.
Stora Källarstugan stod mörk och kall när han kom fram. Han sparkade av sig snön i farstun, drog av sig de kalla vantarna och tände en eld i vedspisen. Det knäppte och sprakade när värmen långsamt spred sig i väggarna. Han matade spisen med ved, hängde kläderna på tork över en lina i köket och fyllde en kastrull med snö som han ställde på plattan. När mörkret föll hade han vatten att dricka, torra sockor och rödfrusna händer som luktade kåda och stål. Han öppnade burken med ärtsoppa, värmde den långsamt och åt direkt ur kastrullen. Sedan satt han en stund vid köksbordet under fotogenlampans bleka ljus och lyssnade på vinden som drog runt knutarna.
Morgonen efter var bitande kall och klar. Han klädde på sig det torra ombytet, tog med sig isborr och saxar och gick ner till Bolbyviken. Isen låg täckt med snö, men här och var blänkte den tjocka blågrå isen genom snön. Han borrade hålen med vana rörelser, ett efter ett, och agnade saxarna med mört. Sedan lade han ut redskapen på platser som bara han själv kände till. Han stod en stund och lyssnade till det dova knäppandet från isen, innan han vände tillbaka till stugan.
Den andra kvällen hade han fått upp värmen ordentligt. Kläderna torkade snabbt, veden låg staplad vid spisen och snö fanns det smält så det räckte. Han hämtade potatis i jordkällaren under huset, skalade och kokade potatisen men stångkorven lät han vara som den var. Han åt långsamt, med mössan kvar på huvudet och fotogenlampan tänd över bordet. Utanför fönstret låg byn åter mörk och ljudlös, som höljd i bomull.
Nästa morgon gick han ner igen och vittjade saxarna. Gädda. Lake. Fångsten var god. Med fångsten tryggt packad i den nu betydligt tyngre ryggsäcken pulsade han tillbaka genom snön till ångbåtsbryggan i Laggarsvik. Där fick han vänta tills Waxholmsbåten kom kämpande genom den tjocka isen. Det brakade och tjöt i isen när den krossades under ångbåtens ansträngda framfart. Väl hemma tog hans mor emot honom i köket, snart spred sig doften av ugnsbakad gädda, pepparrot och nykokt potatis.
