Livet i Bolby
Alla berättelser i denna samling bygger på verkliga händelser – antingen självupplevda eller återgivna av tidigare generationer. Eftersom de vilar på minnen kan jag dock inte garantera att varje detalj är helt korrekt återgiven. Syftet har varit att fånga de små vardagliga ögonblick som tillsammans ger en bild av livet i byn, från tiden då familjen Bergman kom till Bolby i början på 1900-talet och fram till 1970-talet.
 

Perskärret

Året var 1942, och det hade varit en vargavinter utan motstycke. Våren var sen och kylig, och isen låg länge kvar i Bolbyviken.

Nu sken solen från klarblå himmel, det var varmt och de två kusinerna hade gått ner till ångbåtsbryggan för att bada, men vattnet var iskallt. Små isflak drev ännu mot strandkanten, och de stod där i sina badkläder och stirrade besviket ut över viken.

Då kom hon att tänka på Perskärret.

— Vi kan ju gå dit i stället, sa hon. Där kanske det är varmare.

Han tvekade. Det var långt dit, och stickor och granbarr fastnade i fötterna — och dessutom fanns det ormar. Men hon hade redan vänt sig om och börjat springa mot stigen ovanför Drankberget. Han fick bråttom att följa efter. Han kunde ju inte vara en mes.

Det visade sig att hon hade rätt. Vattnet i kärret var mycket varmare. Badande och plaskande lekte de i kärrets varma vatten bland små holmar och tuvor, och de glömde både tid och rum.

Inte förrän två irriterade systrar — deras mammor, som hade letat efter dem hela eftermiddagen — ropade från skogsvägen, avbröts leken.

Det var middagsdags.

Men i morgon skulle de gå tillbaka till Perskärret.

Många år senare, när han gick förbi tillsammans med sin egen son, tyckte han att kärret var mycket grundare och det såg inte alls inbjudande ut. Men när han stannade till och lyssnade kunde han, med ett leende på läpparna, ännu höra skrattet från två barn som plaskade bland Perskärrets små holmar.