Simborgarmärket
Det var alltid några grader varmare i Bolbyviken än i Linanäs vid Saxarfjärden, där simskolan höll till. Kanske var det därför så många valde att ta simborgarmärket vid Klappbryggan på 60-talet. Bryggan hade en gång använts av byns husmödrar när de tvättade mattor, men nu var den plattform för bad och bus. En bit ut låg en boj, fäst vid ett gammalt draggankare på botten, och till höger låg ångbåtsbryggan. Det var femtio meter mellan ångbåtsbryggan och bojen, sa de vuxna. Två vändor.
Det var en jämn ström av människor hela dagen. Några kom gående i träskor, andra cyklade barfota med handduken virad runt axlarna. En av byns föräldrar satt i en brassestol och höll koll på att ingen fuskade – och att ingen drunknade. Han förde bok i ett kollegieblock och ropade ibland:
– Bra, en vända till!
Han hade inte fyllt tio och fick inte ta märket än, men simmade ändå. Tog rygg på de vuxna och försökte hänga med. Det gällde att hålla sig ovanför vattenytan och se ut att ha kontroll, fast han mest ville nå bojen, vända, och få det överstökat.
Efteråt stod han och huttrade i solen medan kontrollanten ritade ett kryss på listan för de som klarat testet. Märket kom hem med posten man han fick inget. Kontrollanten rev av en sida ur sitt block, skrev sitt namn och ett stort “Godkänt” med blyertspenna. Han höll det hårt i handen hela vägen hem.
Långt senare letade han efter det där intyget, men det var borta. Antagligen slängdes det, tappades bort eller bleknade i en byrålåda. Men känslan finns kvar – hur han tog sig fram i vattnet, nådde bojen, vände om och klarade det.
