‹ Tillbaka

Tidningen

Jag minns honom från somrarna på sextiotalet, en man som verkade röra sig genom världen i sin egen rytm, oberörd av brådska; han kom roende över Bolbyviken i sin gamla klinkbyggda eka, som luktade av tjära och hade en bordläggning svart som sot. Hans mål var som varje morgon den lilla stranden vid småbåtsbryggan, dit korna varje dag sökte sig för att dricka av vattnet. Han drog upp ekan där – utan att förtöja den – och gick upp genom kohagen, där det gröna sommargräset betades av korna. Han sicksackade mellan komockor, gick upp till vändkorset och fortsatte ut på byvägen där gräset växte mellan hjulspåren. Han vandrade genom byn till handelsboden, där alla postlådorna stod i en lång rad, öppnade tidningslådan och tog sin tidning, som han tryckte under armen. Ibland unnade han sig ett par frallor som han bar med sig i en prasslig påse; sedan gick han samma väg tillbaka, lika stilla som han kommit, sköt ut ekan i det nu kanske lite krusigare vattnet, satte sig till rätta bakom årorna som snart började knarra, och med varje långsamt årtag gled han längre bort, tills han åter försvann in i landskapet på andra sidan viken – som om han aldrig varit här, annat än i mitt minne.